Vill ni byta publiken mot VAR?

Låt oss börja med Åke, för jag orkar inte mer. Åke träffar man på den typen av tillställningar som alltid börjar typ 16. Födan kan ni, men för ordningen så är det självklart smörgåstårta alternativt nån typ av kallskuret ej sällan rostbiff. Anledningen till tillställningen kan ni, så skit i det, och anledningen till att man alltid åker hem förbannad kan ni också, Åke. För så fort man tagit för sig av födan och hittat en plats så hamnar man på någon kortsida som gör att man ser TV:n där det pågår en fotbollsmatch.

Åke kan inte fotboll för han ser tre matcher per år, på tv, men något han kan däremot är allting om allt i hela världen. Så händer det såklart nånting och Åke säger att VAR måste in nu så att det blir rättvist för såhär kan vi inte hålla på. Sen följer ett par sekunder där man upprepar ”Det gör ingen skillnad Johan. Skit i det. Släpp det, du kommer bara bli förbannad.” Sen hör man sig själv säga något i stil med ”Hellre dör jag, vi ska inte ha VAR.” Och så är det igång.

Åke maler om rättvisa och jag försöker först med den vanliga att man respekterar Åkes åsikt, vilket man absolut aldrig skulle få för sig att göra, men att det är mer komplext än sådär och då händer såklart det som inte får hända. En situation uppstår på tvn, något blir fel och VAR rättar samtidigt som Åke triumferande närmast jublar som om beslutet fått honom att vinna nån diskussion mot mig. Sen slutar han aldrig att prata om det, fast att han inte har förstått det allra mest basala i frågan. Finalen är också likadan varje gång, jag reagerar på ett felaktigt domslut på instinkt och Åke ”APP APP APP”-ar mig och förklarar att om man inte vill ha VAR så får man inte klaga på domslut heller, nej så är bestämt.

Sen är man i valet och kvalet om man ska tapetsera Åkes nylle med smörgåstårta eller om det blir den klassiska kallskuret i vrångstrupe. Sen är veckan förstörd. Jag vet att ni vet vad jag menar, och det måste få ett slut. Jag är den första att ta kulor för att man inte ska jämföra supporterskap mot varann, sittplats mot ståplats eller så. Men tre matcher på tv-Åke kan inte ha samma rätt som jag att ha åsikter om VAR för då orkar jag inte mer.

Är det någon säsong som man inte vill klaga på domarna så är det i år. Apparaten missar nämligen inte en chans att klämma in VAR-kortet efter varje situation.”Du får inte gnälla på domslut om du är emot VAR” är bara ett i raden av rent hårresande svaga argument som den svenska supporterskaran har behövt hacka i sig under säsongen 2022. En säsong då VAR-debatten intensifierats och ökat kraftigt i styrka och med det också dumheterna. Ett axplock av argumenten kommer här, ”Svenska supportrar har sett på Premier League och där har det fungerat dåligt så då vill man inte ha det, och det är synd”. Ska man liksom behöva bemöta det? Ja man måste väl det, och det som ger en hopp och ork att fortsätta göra det heter 51%-regeln och den gör svensk fotboll i det närmaste unik, och man vill ju tro att den fungerar. Ett annat argument som jag hade svårt att hålla mig för skratt när jag läste löd ”Vi behöver VAR för att kunna få ut domare att döma matcher i Europa.” Det kanske inte låter så magstarkt vid första anblick, om det inte vore för att man i samma intervju kunde läsa att vi hade så bra domare i det här landet att tre av dom idag får döma matcher i Europa. Jag vet inte riktigt vad man ska säga.

Många VAR-förespråkare tror på fullaste allvar att en annan sitter och är emot VAR som nån slags show off mot den moderna fotbollen. En rörelse man dessutom, vid bara ett snabbt getöga, borde rädas då den är på väg åt helvete alldeles.

Jag är emot VAR för att jag är uppriktigt rädd, närmast skräckslagen, för att man vill digitalisera ihjäl mitt och väldigt många andras andningshål och stora passion. Man försöker göra det med någon slags påhittad rättvise-argumentation, som ett system som inför ögonen på hela världen varit ett rent skämt, förväntas lösa. Som lök på den felkrokade härskna laxen ska rättvisan dessutom komma oss tillhanda till tonerna av utgifter som skulle kunna läggas på viktigare, utgifter det dessutom låter som att klubbarna själva förväntas stå för. Ett av argumenten jag stött på ett flertal gånger så fort jag sagt ett ont ord om VAR är att man inte ska vara fientligt inställd till digital utveckling, ok boomer. Men hur vore det om den här världen bara kunde låta någonting vara för en jävla sekund?

Det är inte konstigt att folk jagar snabba kickar och har en otålighetsnivå som ett femårigt barn som man har bundit fast med näbben en centimeter ovanför en massiv godisbässäng. Dessutom är det ett helt ofattbart argument att vi MÅSTE införa VAR för att hänga med resten av fotbollsvärlden. Det gör vi inte, kan jag informera er om. Vi har heller aldrig gjort det, och vad mig anbelangar så har jag verkligen ingen lust att göra det heller. Jag har följt Premier League sen jag var ett mycket ungt och rödhårigt barn och jag minns 2006 för första gången på besök i England och Liverpool där jag fick se alla de spelare man knappt trott funnits på riktigt.

Det var häftigt och England och Premier League har alltid stått högt upp i min fotbollsvärld. Det enda som alltid trumfat har dock varit Allsvenskan och det vet jag att jag är långt ifrån ensam om. Häromveckan kom jag på mig själv med att aktivt inte ens slå igång min tv när Liverpool spelade. Jag har tröttnat och vad värre är känner jag knappt något för det längre, det gör inget med mig att titta. När jag ser matcher från Champions League eller liknande, där spelare som kostat en miljard sitter på bänken och läktarna låter mer från utspottade nötter på VIP-läktaren än från ståplatsläktaren, där locals som varit sina klubbar trogna sedan vaggan slutat drömma om att kunna gå på matcher igen eftersom biljettpriserna skenat bort från folket och sportens själ och hjärta. Istället för de som varit där sen vaggan så är läktarna nu som en enda stor padelhall man bara tagit bort taket ifrån och bytt ut mattan på. Jag fattar ju att jag är en hycklare som själv åkt dit, jag säger inte annat.

Men jag vill inte mer, och jag kan för mitt liv inte komma på ett enda vettigt argument för att försvara åsikten att vi måste hänga med övriga fotbollsvärlden. När Newcastle över en natt blir tio gånger rikare än Manchester City, och knappast på grund av att man sålt av några skickliga juniorer, utan för att någon med vulgärt mycket pengar och lika många incitament av rent politisk karaktär köpte klubben. Utan 51% så går det nämligen alldeles utmärkt, och skulle det gud förbjude vara blodspengar så går det alltid att tvätta de rena med hjälp av en stjärnvärvning, är det verkligen vi som inte vill hänga på som ska känna oss dumma?

Vad man nu än menar med det här upprepandet av att hänga med så är det svårt för mig att förstå att någon kan vilja det. Vad man däremot borde vilja ha kvar är genuina känslor och allt det vackra som är Allsvenskan idag. En grillansvarig på Falkenbergs hemsida, GIF-Karin som jobbat i över fyrtio år som ideell åt klubben, ja helt enkelt genuina människor som är föreningslivet. Den enda gräns vi måste dra där är att förbjuda att genomföra en vigsel i halvtid som när när vi mötte Degerfors, för det var så pass smärtsamt att barnen på läktaren knappt kunde klämma fram ett ”Cringe”. Det är många andra länders fotbollsälskare som ser med avundsjuka ögon mot oss redan nu, och jag spår att den avundsjukan kommer att tillta.

Man kan gissa hur mycket man vill angående att folk vill se de bästa, de största, världsklass och hela den skiten. Men sanningen är, och skillnaden här är att jag vet eftersom jag följt Allsvenskan sen barnsben och därigenom träffat likasinnade från hela landet, att det inte är det som gör att vi älskar fotbollen. Det är inte därför jag kastar mig in i ett nät en måndagkväll på Skytteholms IP, efter ett Linus Hallenius-mål i 95e minuten inför ögonen på knappa fyrahundra personer. Det är inte därför en av mina närmaste vänner, som vid väldigt unga år blev min självklare medresenär på bortamatcher, kastar sig in i samma nät bredvid mig heller. Utan för att vi älskar sporten, vårt lag, vår hemstad och vi älskar Allsvenskan, det kan inte hjälpas att vi drog lotten att utan vårt medgivande födas i just Sundsvall, några ska göra det också. Utöver det så kan inte alla lag vinna SM-guld heller och ärligt talat så har jag aldrig någonsin, vid ett enda tillfälle sörjt det heller.

Istället är jag faktiskt gladare än någonsin att den här förbannade föreningen som årligen tar mig allt närmare ett kroniskt hjärtfel är min. Jag är tämligen övertygad om att ni får samma svar från Kalmar, Elfsborg eller Norrköping också, och alla andra som åker land och rike runt. Något som vittnar för att jag har rätt är att vi har växt på vår ståplats i år trots att vi genomlidit en säsong som varit så mörk att Ingmar Bergman hade fått sluta läsa efter första kapitlet. Förra helgen så spelade vi en match som endast djupt troende skulle kunna påstå betydde något för våra möjligheter att spela Allsvenskt nästa säsong, och hur såg ståplats ut? Succé, över 500 personer och trots att spelarna på planen gjorde sitt bästa för att försöka släcka vår övertygelse så hörde jag inte en enda person säga att det vore festligare om Messi spelat på topp. Eller att det hade varit mer äkta och genuint att hålla på Giffarna om vi finge en shejk god för alla pengar i världen som ägare. Och min poäng är att det inte finns någon efterfrågan om att hänga på världsfotbollen. Snarare tyder allt på att alla dessa frågor som enat svenska supportrar över laggränserna, gjort att allt fler fått upp ögonen för den gemenskap och kärlek som supporterkulturen har att erbjuda.

Jag har under de senaste åren, trots åratal på läktaren, ökat mitt engagemang allt mer. Det är av flera anledningar men den primära är att jag har sett vad den gör för och betyder för väldigt många människor. Att den är en faktiskt direkt anledning till att många har orkat med livet under tuffa stunder. Det låter säkert helt vanvettigt överdrivet om man inte följer fotbollen själv, men jag påstår att det är så.

Jag har också insett, faktiskt på riktigt insett, att det är den enda plats och gemenskap där jag kan känna mig fullkomligt avslappnad och får vara mig själv helt kravlöst. Inga likes eller titlar betyder ett skit. Inga pengar eller diplom eller andra mätbara saker går att växla in mot makt eller fördelar i supportervärlden. Även den saken kan förstås låta pretentiös och som någon slags utopisk världsbild som endast naiva unga människor kan få för sig att tro på, och att den världsbilden kommer ryka all världens väg när man växt på sig lite. Blivit torr bakom öronen ni vet, skaffat ett jobb och klippt sig förstås. När man gjort sina 100+-timmar i byggbolags-kaféet där de verkliga proffsen delar med sig av livets sanningar till varandra. Det kanske är så, och då får väl jag brösta att bli sedd på som en naiv och korkad ungdom isåfall, för jag menar att det är exakt så den är för mig. Nu är jag bara rädd att den ska tas ifrån mig, och det är inget jag kastar ur mig lättvändigt utan jag menar det. Om man går vidare med det här och klubbar igenom ett införande av VAR så är jag ganska säker på att det kommer att vara slutet på mitt engagemang för den förening jag både spelat i, arbetat i men framförallt älskat sedan jag var i femårsåldern.

Utöver det skulle det också vara slutet på den gemenskap jag först i vuxen ålder insett är den renaste, mest genuina och inkluderande som jag känner till, utan konkurrens dessutom. Oron grundar sig i att införandet av den här rättvisemaskinen tar bort det grundläggande och mest avgörande för en supporter, nämligen känslorna. Vi människor reagerar instinktivt på känslor, dom allra flesta åtminstone. Det är därför jag varje år kan rita nya pinnar i mitt block över famnar jag kastat mig i som tillhör någon jag aldrig träffat förut, för att Giffarna har sparkat en fotboll i mål. Trots att vi inte har någon spelare som är att betrakta som världsklass, även om somliga tycks tro det ibland. Hur mycket man än vill det, så blir det aldrig samma reaktion och känsla om man på grund av VAR kallt ska stå still när bollen passerar mållinjen för att avvakta och se om något dykt upp på vägen, eller om det är okej att jubla. Argument om att VAR innebär att det blir rättvist dyker fortfarande upp vareviga dag och det är inte heller sant förstås, hur mycket somliga än fortsätter att upprepa det. Leonard Jägerskiöld lyfte det på twitter på ett bra sätt när han sa att lagens förutsättningar är desamma både med och utan VAR vilket gör att det är exakt lika rättvist oavsett vilket, eftersom förutsättningarna är likadana för båda lagen. Fler korrekta domslut blir det däremot, påstår dom även om man har all anledning att tvivla.

Min övertygelse är att det finns många andra saker som behöver tittas över om syftet är att stärka svensk fotboll, exempelvis något så grundläggande som fotbollsplaner. Det lustiga med allting är dessutom att kostnaden för VAR skulle innebära att klubbarna behöver skära i både akademier och spelartrupper, om man ens överlever alls. Så kvaliteten på ligan skulle åtminstone från min horisont försämras, men nåväl. Snälla lyssna på supportrarna i den här frågan och ta det på allvar. Säg nej till VAR och ja till känslor, det behövs i en fotbollsvärld som blivit så kall och cynisk att om man inte passar sig behöver utöka digitaliseringen på arenorna ytterligare. Med virtuella åskådare

// Johan Martinsson