Gästkrönika

Kriga för märket

Vill man inte spela i GIF Sundsvall så behöver man inte det. Många drömmer eller har drömt om att få göra det, vissa lyckas och andra inte. Vad som är viktigt just här och nu är dock att dom som har privilegiet att göra det idag också ställer sig själva frågan om dom faktiskt vill det. För det ser inte så ut, och det ser inte ut som att dom älskar att göra det med sina kamrater i laget heller och det kan få ytterst allvarliga konsekvenser.

Vi kan på allvar åka ur Superettan om det här fortgår, och det känns helt sjukt att skriva givet stommen vi har idag. Det känns också sjukt att påstå att de spelare vi har idag inte ger allt när dom är ute på banan men jag vågar påstå att det fan ta mig ser ut så ibland. Sedan förstår jag att det kan ha med en massa saker att göra, stämning i laget, självförtroende och andra saker men det får inte se ut som det gjort nu under senaste året och lite mer.

Jag skriver inte för att jag tycker att det är kul att gnälla, tvärtom så hatar jag det. Giffarna är det finaste jag vet, och har varit sedan jag var liten parvel. Jag skriver i frustration för att jag inte längre vet vad jag ska göra, säg vad jag ska göra så lovar jag att försöka, för just nu känner jag bara frustration och ledsamhet. Jag längtar inte ens till matcherna längre för det innebär bara att hantera nya besvikelser. Jag fattar självklart att det är jobbigt för spelarna och föreningen också, att dom vill precis som jag att det ska gå bra men ibland kan jag känna att det fortfarande saknas förståelse kring vad supporterskapet innebär från föreningens sida.

Som färskt exempel kan vi ta att man presenterar Paya Pichkah någon timme efter att ha åkt på en 8-0-torsk mot Bajen, det är så ofattbart icke-lyhört att jag saknar ord. Jag antar att man tänker att det ska bli något positivt som piggar upp, men då har man i min värld inte förstått alls vad det handlar om. Jag fattar också att det känns som en generisk supporter-åsikt att kräva en sexa som klipper ben av motståndarna eller att kräva att man ”åtminstone ska ta ett rött kort för att visa att man bryr sig” men det är rätt svårt att hamna nån annanstans. Jag hade gärna sett att man toksprang och dumpressade och blev överspelade än att håglöst se på när Bajen lemlästar oss och låta det dra iväg ytterligare.

Jag vet faktiskt inte vart vi är på väg, jag vet dock att jag är oerhört orolig. Jag vet också att jag varit kritisk under en lång tid nu och att det inte är så himla konstruktivt alltid och jag kan be om ursäkt för det också. Men då vill jag veta vad jag ska göra istället, för frustrationen har satt klorna i mig efter både sportsliga och utomsportsliga beslut och insatser från föreningen. Jag tycker inte att man kan kräva av supportrar att alltid vara förstående till allting hela tiden och dessutom kräva tålamod när det känns som att ingenting går i rätt riktning. Bara för att man ändrar på vissa positioner så startas inte klockan om, inte för mig i alla fall. Men idag så känns det som att varje nytillsatt person på kansli eller sportsligt används som ett sätt att be alla supportrar om att ha tålamod och förståelse och det tålamodet har åtminstone jag svårt att uppbringa längre. Jag har aldrig haft så nära till ilska gällande Giffarna som jag har nu och då har det ändå funnits bra med tillfällen där man prövats.

Det måste vara slut på ursäkter och slut på krav om förståelse och istället hög tid att börja visa alla som bryr sig att det finns något att hoppas på. Ge oss något. Ge oss en strimma hopp. Jag är rädd, orolig och ledsen över vart vi är och vart vi är på väg. Men jag är likaledes också stolt över att vara Giffare och jag lovar att göra allt jag kan för att inte vara negativ och gnällig om ni bara ger mig något.

Kriga för märket. Märket dom som öppnade Norrlandsfönstret bar.

// Johan Martinsson