Ett internetforum. En tråd med supportrar från flera storklubbar i Sverige som diskuterar maratontabellen. Jag har sett det tusen gånger tidigare men kan ändå inte låta bli att reta mig, redan innan jag ens klickat mig in på tråden. Anledningen till att jag retar mig är att det utan undantag alltid är årtalet 1924 man utgår ifrån. Allsvenskans första år var just 1924, en icke oviktig detalj är dock att lag norr om Dalälven inte fick vara med och kvala till Allsvenskan förrän säsongen 1953/54.

Det är verkligen skitsamma för mig i sak, maratontabellen är högst oviktig i mitt fotbollsliv om vi pratar placeringar i den. Däremot har den blivit lite av en symbol och påminnelse för mig vad vi kommer ifrån. Varje gång jag halkar in på diskussioner som den ovan så tänker jag på det.

Här kanske man kan tro att det ligger en bitterhet mot stora stygga Södern, men även fast att det förstås är helt sjukt att utelämna halva Sverige från en serie kallad Allsvenskan så är det inte det jag är ute efter med den här texten.

Istället ber jag er att insupa känslan av det som varit, alla dom som stridit för vår rätt att få spela fotboll i den högsta serien. Snyft-Fredrik till exempel, som blev så arg att han började gråta av frustration och som tack för det fick ett öknamn efter sig. Ett riktigt uselt öknamn dessutom då jag inte kan tänka mig något häftigare än att vara så dedikerad och engagerad i något att man fäller tårar, men det fattade väl inte dönickarna som gav honom det.

På samma sätt som jag inte är ute efter att bittert klaga på att vi inte fick spela i Allsvenskan så är jag inte heller ute efter att kritisera eller förminska någons känslor eller känsloyttringar. Jag är själv både orolig, förbannad och rädd hela dagarna och det är inte direkt varje dag jag klarar av att inte låta det sippra ut i diverse kanaler. Jag ser det som ett friskhetstecken att vi har forum som svämmar över av känslor efter förlustmatcher och att vi kräver mer. För vi ska kräva mer än det vi får idag, vi ska också visa känslor och jag inbillar mig att det blivit fler som verkligen, genuint, känner med föreningen GIF Sundsvall. Kanske är det en inbillning som passar bra när jag skriver den här texten då det (nu ska jag använda det mest urvattnade modeordet vi har i dagens Sverige) passar mitt narrativ, men må så vara då.

Det vi dock behöver nu är att sluta samman, det är också något som är urvattnat. ”Ta med en kompis på nästa match” och allt det där man brukar slänga sig med när man försöker göra sitt för att locka fler till arenan. Men nu menar jag att det är på riktigt, och att det nu verkligen är av yppersta vikt att vi tar oss till arenan för att stötta GIF Sundsvall.

Jag ska försöka sy ihop den här kanske lite luddiga texten. GIF Sundsvall är inte här och nu, det här året och dom här spelarna och ledarna och allt annat. GIF Sundsvall är från 1903 och vi har haft det betydligt mycket värre än vi har det idag. Vi har också haft tusentals personer genom dessa år som levt och dött för att vi ska ha haft GIF Sundsvall kvar när vi växt upp. GIF Sundsvall är inte bara representationslagets prestationer på helgerna, även om det är svårt att inte tänka så när Utsikten rullar in sitt femte för dagen på oss. GIF Sundsvall, och här kan man säkert tycka att jag tar i men jag menar att det är så, har räddat liv genom sina samhällsinsatser och projekt.

GIF Sundsvall har skänkt glädje, förenat människor, givit folk vänskap och kärlek och GIF Sundsvall är vår stads lag. Jag vill inte att vi slutar att kritisera dåliga prestationer, att vi slutar skrika rakt ut i frustration eller komma med nån moralisk kompass, det vore nämligen att kasta en fruktansvärt stor sten i glashus. Men det jag vill är att vi försöker att tänka på allt föreningen gått igenom, vad vi kommer ifrån och att vi är stolta över det. Att vi står upp nu när det blåser, att vi inte struntar i att gå på match för att hunden svalt en tärning eller att svärmor kommit med butterkaka eller vad det nu kan tänkas vara.

Det är vi som är med och bygger framtiden, ger vi upp nu så är 120 års jobb helt meningslöst. Låt oss hjälpas åt. Vi är Giffare du och jag, gängets trygghet, varje dag!

// Johan Martinsson, för Patronerna Sundsvall