Att summera ett år för ett fotbollslag är svårt, det är dessutom olika svårt beroende på vart en förening befinner sig. Vår förening mår inte bra, det måste man vara ärlig att nämna. Sanningen är nog att så länge jag har levt så har föreningen nog inte mått sämre än den gör idag. Att den gjorde det blev jag nog varse nånstans i somras, när vi efter att ha tagit sex poäng på de första tre omgångarna kunde sammanfatta säsongens halvtid på nio inspelade poäng.

Problemen var förstås många och ett av dom var nog att man lurades av dom där sex inledande poängen, för trots att matcherna fortlöpte utan poäng så kändes det som att dom där sex poängen av nio möjliga i inledningen sa nånting om nåt. Sent omsider så tror jag att alla som har någonting med Giffarna att göra, såväl supportrar som föreningens anställda och folk i Sundsvall i allmänhet förstod hur extremt illavarslande situationen var.

Rent sportsligt vet vi hur det slutade, in kom en ny tränare och några nya spelare och sista fjorton omgångarna så är vi fjärde bästa laget i Superettan. Men på grund av hur extremt usel den först halvan var så gick det aldrig riktigt att omfamna det där. Varje vecka gick ut på att köra hjärtstartare på sig själv och att förkunna att när vi vann så vann alla andra bottenlag, i alla fall kändes det så. Det var verkligen en säsong med två ansikten men där bara det ena ansiktet fick synas ordentligt, den fula delen.

Det som är besynnerligt med allting är att ur ett supporterperspektiv så vet man knappt vad man har varit med om. För man har så många fina minnen från säsongen, och under en vanlig säsong där allt går åt skogen så brukar det finnas en hel drös spelare som man verkligen är frustrerad eller i vissa fall rent av arg på. Men det gör det inte riktigt i år, dessutom så minns man matcher som Kindbergs Mordor borta, Sandviken borta, Gefle hemma, Internazionale borta och mer därtill. Målfiranden där vi fått uppleva alla dom känslor som är en stor del av anledningen till alla tid vi alla lägger ner på resor, tifon och allt annat.

Detta till trots så var känslan ändå, när slutsignalen gick efter en av de sjukare matcher man varit med om någonsin inte genuin glädje. Lättnad absolut, glädje över att slippa en Division 1-ökenvandring, absolut. Men glädje? Nej, det är för starka ord. I alla fall för mig.

Det är tyvärr för mycket som inte fungerat i vår förening i år, för mycket som gått åt fel håll. Jag säger fungerat för jag är övertygad om att det går att åtgärda. Kommunikationen med supportrarna har varit rent av bedrövlig, det måste jag tyvärr säga. Eller bedrövlig, obefintlig faktiskt. Patronerna har inte varit involverad i någonting i stort sett, mer än när klubben fördömt olika saker i media mellan varven. Jag är oförstående till det, speciellt med tanke på att jag tycker att vi som supporterförening gått samman senaste åren på ett sätt som knappast är självklart givet vad vi behövt gå igenom.

Det som verkligen gjort det möjligt att ladda om och hoppas på en framtid på något vis, utöver att man är dum i skallen, är uppslutningen som visades upp under de sista matcherna. När allt kom omkring så slöt vi upp, både kärnan på ståplats och stan i stort. Det är vår styrka, och vår svaghet. Där behöver både stan och alla på ståplats bli bättre, att sluta upp hela tiden. Tittar man i forum och i andra sociala medier så finns det ett extremt stort intresse om man ska jämföra med publiksiffrorna. Det såg man även mot Gefle hemma exempelvis, eller för all del Interzionale borta som är något av det mer häftiga jag upplevt som supporter åt den här föreningen.

Nu är året slut, vi löste det. Men nu gäller det att göra drastiska förändringar i både attityd och förhållningssätt från föreningens sida om vi tillsammans ska kunna vända på den trend som håller hjärtkliniken i Sundsvall sysselsatt året om. Lyssna in, bjud in, och visa att ni ser oss och alla som bryr sig om GIF Sundsvall.

Rötterna blir starka när det blåser, luften blir friskare när åskan går.

Gott nytt år, Gifffers!

// Johan Martinsson