Patronernas fotbollsresande ute i världen fortsätter. I vintras kunde patronerna.se bjuda på en reserapport från Derby della Madoninna (Inter – Milan) och idag ger Henrik Lindgren dig sina intryck från Liverpool och Anfield Road!

Hur många gånger har man sagt ”det vore jäkligt kul att åka till England och se fotboll, det borde vi göra någon gång”? Precis så sa jag och några polare i början av sommaren. Skillanden den här gången mot för alla andra gånger var att jag dagen efter bokade en resa till våra drömmars stad, Liverpool!

För att göra det enkelt för oss så bokade vi med en reseagentur som höll med matchbiljetter och hotellrum. Själva flygresan fick vi fixa själva, vilket vi gjorde med Ryan Air. Jag klickade mig fram till det ytterst förmånliga priset 295 kr tur och retur! Men efter ett antal obskyra och oförståeliga skatter och avgifter landade flygresan på 1 300 kr….”Lågprisbolagen” är rätt så bra på att ta betalt!

Hur som helst så är ju 1 300 kr rätt så överkomligt i vilket fall, särskilt då resan gick till himlen eller Anfield Road som vanliga dödliga kallar den. Resan startade på fredag förmiddag då jag och en av de andra resenärerna begav oss ner mot Skavsta flygplats per bil. 3,5 timmar senare hämtade vi upp en tredje resenär i Uppsala och resan gick vidare till flygplatsen. Efter sex timmar i bil smakade den första (av många) ölen mycket bra. Flygresan förflöt sedan utan större dramatik. Det mest anmärkningsvärda var att när vi kom fram tog det ca tio minuter från det vi landade till vi satt i en taxi utanför flygplatsen! Jag tror det räknas som någon form av engelskt rekord.

Taxifärden gick till hotellet där vi installerade oss. Eftersom vi var en smula sparsamma när det gällde hotellbokningen valde vi att bo alla tre i samma rum. Vi kan kalla det att det blev en smula trångt. Rummet bestod i princip av en dubbelsäng men en loftsäng ovanför. Rummet hade också ett litet skrivbord och en tv modell mindre och äldre. Toalett med dusch fanns på rummet men jag har besökt telefonkiosker som varit större! Efter en första inspektion av sängen fann vi att dubbelsängen inte var särskilt bred och innehöll endast ett täcke! Efter en tripp till receptionen kunde vi rädda ytterligare ett täcke, men sängen gick inte att göra bredare….

Sömnproblemen fick vi dock ta tag i senare, nu skulle Liverpools nattliv utforskas. Eftersom vi inte ätit sedan lunch och klockan nu närmade sig tio på kvällen var mat prio ett. Vi beslöt oss för att prova det engelska köket på första bästa pub. Man kan säga att maten inte levde upp till förväntningarna, trots att dessa var ställda på minsta möjliga nivå. Jag valde en hamburgertallrik och en öl för fem pund, vilket innan måltiden kändes som en mycket bra affär. Efter den samma var priset inte lika lockande. Det är förmodligen den torraste och tråkigaste hamburgare jag någonsin ätit! Maten fyllde dock sin funktion och magen blev mätt, och strupen blev sugen än mer öl.

Efter ett antal pubbesök så hamnade vi på rockklubben Krazy House, vilket var ett gigantiskt ställe med grymt bra musik. Själva klubben såg ut (och hade samma standard) som en industrilokal. Man kan säga att jag inte gärna hade gått barfota, eller viljat sett hur inredningen såg ut i dagsljus. Men musiken var som sagt grym och stämmingen var mycket god. Klubben var uppdelad på tre våningar och varje våning hade ett dansgolv där det spelades olika varianter av rock’n roll. Vi röjde runt till tresnåret då vi drog oss hemåt för att ladda för vårt första besök på Anfield Road.

Natten spenderade jag obehagligt nära en av de andra resenärerna, vilken för säkerhetsskull var förkyld och lät som ett mindre sågverk när han andades. Nattsömnen var inte min bästa, men vad gjorde det när det var match dagen efter.

Lördagen inleddes med ett förhandsbokad träff med den största svenska Liverpool-legenden, Glenn Hysén. Glenn visade sig vara en mycket trevlig man och ställde välvilligt upp på fotografering och snackade länge och väl om fotboll med oss innan han inför hela församlingen drog roliga anektdoter om sin fotbollskarriär. Hysén var faktiskt en av anledningarna till att jag håller på The Reds, och efter att ha träffat honom blev sympatin än större för en av våra största mittbackar någonsin. Efter träffen med Glenn blev det en taxiresa med resten av gruppen till en ”social club” där vi i ensamhet intog en öl. Det var dock lite för dåligt drag för vår smak så vi rörde oss sakta mot Anfield Road. Väl där framme besökte vi puben The Albert vilket ligger ett inkast från The Kop. Eftersom vi var ute efter mer drag hade vi kommit rätt! Puben var fylld till bristningsgränsen, det var oerhört trångt och svettigt. Ramsorna avlöste varandra och ölen flödade. Som Liverpoolsupporter var det riktigt riktigt häftigt.

Rusiga av stämmingen och ölen vandrade vi mot våra platser på Main Stand. Vi förvånades över hur slitet, men ändå charmigt Anfield är. Trästolarna vi satt på var ruskigt obekväma, och det var mycket trångt. Men just trängseln bidrog till att det var en suverän atmosfär på arenan. Vi satt i höjd med straffområdet och hade bortafansen (Hull City) på kortsidan strax till vänster om oss. Innan matchen sjungs traditionsenligt You’ll Never Walk Alone, snacka om att man hade gåshud då 45 000 (- 3 000 Hull-fans) sjunger samma låt tillsammans!

När matchen väl kom igång var det Hull-fansen som hördes mest. The Liverpudlians fick dock övertaget då Fernando Torres prickade in 1-0 och det kändes som matchen skulle bli en enda lång Liverpool defilering. Hull ville dock annat och kvitterade per omgående. Gissa om det blev livat bland bortafansen. Liverpool var dock numret större än sina antagonister och innan halvleken var slut hade Torres gjort ytterligare ett mål och ordningen var återställd. Liverpoolfansen kändes rätt säkra på vinst och det riktiga trycket infann sig aldrig i första halvlek. Men de få gånger ramsorna ekade inne på arenan förstod man varför Anfield är en sådan fruktad plats i England.

Andra halvlek blev en enda stor uppvisning av The Reds. Torres satte sitt tredje i början av andra halvlek. Steven Gerrade gjorde ett otroligt mål där han provade ett inlägg men en felträff (?) gjorde att han satte den i bortre krysset istället! Innan matchen var slut hade även Ryan Babel nätat två gånger och matchen slutade osannolika 6-1! Det jag minns bäst är faktiskt vad Hull-fansen stod för. I 93:e minuten leder Liverpool med 6-1. Då ställer sig samtliga Hull-fans upp och stöttar helhjärtat sitt lag. Det är vad jag kallar riktigt supporterskap! Har aldrig upplevt något liknande i Sverige!

Efter matchen åkte vi trötta och lyckliga hem till hotellet innan vi återigen undersökte Liverpools nattliv. Middagen intogs (för säkerhets skull) på en italiensk restaurang, och efter en mycket god lasagne var vi redo för mera öl. Av slump hamnade vi på en pub i de centrala nöjeskvarteren i närheten av The Cavern. Gissa om vi blev förvånande då pubens tv-skärmar visade en repris på Frölunda-Timrå som spelats tidigare under dagen! Vi beställde in ett par öl och följde matchen i dånande discomusik. Tyvärr bytte bartendern kanal med tio minuter kvar, och trots våra protester skulle det visas muskivideos på tv. Han kunde väl inte drömma om att någon av gästerna skulle vara intresserade av svensk ishockey. Kvällen slutade med ytterligare ett besök på Krazy House och efter ännu en natt med ”sågverket” var man ganska sliten på söndag morgon.

Söndagen innehöll dock ett guidat besök på Anfield Road, så det var inte läge för att vila. Den guidade turen innehöll inte många stopp, men guiden var mycket underhållande så det kändes som det var värt entrépengen i alla fall. Vi fick besöka spelargången, omklädningsrummen, avbytarbåset samt The Kop. Jag slogs av hur oglamorös arenan var och jag kunde inte gissa att pundmiljonärerna bytte om i ett omklädningsrum som liknande min lokala idrottsplats omklädningsrum. Efter den guidade turen besöktes klubbens museum och givetvis souvenirshoppen. Liverpool har en rik historia och man tar väl vara på det. Jag kan rekommendera att besöka både den guidade turen och muséet.

Den sista kvällen i Liverpool skulle givetvis avslutas i nattvimlet. Den här gången hamnade vi på en av två (!) pubar som heter The Cavern. Det riktiga The Cavern där Beatles spelade är rivet, men dessa båda pubar ligger mycket nära den ursprungliga klubben. På The Cavern underhöll en duo som spelade covers, men dessa grabbar och deras gitarrspel höll världsklass så det blev en mycket lyckad kväll.

Efter en sista natt med min högljudda sängkamrat väntade tyvärr hemresan. Planet lyfte inte förrän på kvällen så dagen fördrevs genom att vi promenerade kring i centrala Liverpool hela dagen. På förhand hade jag inga förväntningar på staden Liverpool, men jag förundrades över dess charm och de relativt många sevärdheterna.

Med ett visst vemod steg vi på planet mot Sverige på måndagskvällen, men vi var säkra på en sak. Vi kommer att återvända till himlen en dag!

// Henrik Lindgren

Denna artikel är postad den onsdag, 7 oktober 2009 klockan 08:02 under kategorin Krönikor.